Relining lockar för att slippa bila upp ett helt badrum. Röret får ett nytt skikt på insidan och blir tätt igen, och kaklet får ligga kvar. Men beslutet krockar med badrummet på ett ställe som få tänker på i förväg: golvbrunnen. Där möts rörentreprenörens arbete och våtrumsfirmans, och där kan ett framtida läckage hamna i ingenmansland mellan två garantier.
Vad relining gör med röret, och vad det inte rör
Relining innebär att avloppsstammen förnyas inifrån utan att den gamla ledningen grävs eller bilas fram. Det finns i princip två huvudmetoder. I strumpmetoden förs ett foder av glasfiber eller filt, indränkt i härdplast, in i röret och pressas mot rörväggen med tryckluft tills plasten härdar. Resultatet blir ett självbärande nytt rör inuti det gamla, med en teknisk livslängd som brukar anges till 40 till 50 år. I sprutmetoden sprutas i stället flera lager plastmassa på insidan. Den är snabbare och ofta billigare, men bygger inget eget bärande rör och är känsligare för hur väl arbetet utförs. En genomgång av relining som metod, kostnad och livslängd beskriver skillnaden och påpekar en sak som är lätt att missa i säljsamtalet.
Relining tar hand om röret, ingenting annat. Inget golv bryts upp, ingen ny tätskiktsmatta läggs och golvbrunnen byts inte. Det är hela poängen med metoden, och samtidigt dess svaga punkt om badrummet ovanför redan börjat bli slitet. Ett nytt inre i avloppsröret hjälper inte det tätskikt som ska hindra vatten från att nå bjälklaget. De två sakerna löser olika problem och lyder under olika regelverk.
Ordningen: rören först, tätskiktet sedan
Tätskiktet är badrummets vattenspärr, och det avslutas nedåt genom att klämmas fast mot golvbrunnen. Brunnen är alltså inte bara ett hål i golvet utan den punkt där mattan eller det rollade skiktet ansluts och blir tätt. Därför måste allt arbete med rör och brunn vara klart innan tätskiktet läggs. Byter du eller relinar du stammen efter att ett nytt tätskikt är på plats, tvingas du bryta upp ett skikt som just har blivit godkänt.
Säker Vattens branschregler styr hur genomföringen i golvet får se ut. Enligt avsnitt 4.6.1 om rörgenomföring i golv med tätskikt ska avståndet mellan väggens tätskikt och spillvattenröret vara minst 60 millimeter, och avståndet mellan spillvattenrörets utsida och golvbrunnens ytterfläns minst 200 millimeter. Röret ska dessutom ha en slät yta som är anpassad för tätning mot golvets tätskikt. Reglerna förutsätter att rörinstallatören och den som lägger tätskiktet arbetar mot samma måttsatta lösning, inte var för sig. Hur tätskiktet i sin tur ska utföras och intygas hör till våtrummets egna regler, som vi går igenom i guiden om våtrumsregler, tätskikt och intyg.
Golvbrunnen är den verkliga gråzonen
Här sitter kärnan i problemet. En modern tätskiktsmatta kan inte anslutas på ett godkänt sätt till vilken gammal golvbrunn som helst. GVK och Säkra Våtrum är tydliga: en golvbrunn tillverkad före 1990 ska bytas vid en badrumsrenovering, och kan du inte fastställa brunnens ålder, fabrikat eller modell ska den bytas ändå. Bakgrunden framgår av GVK:s beskrivning av hur reglerna för gamla golvbrunnar skärpts steg för steg sedan 2006. Utan en klämring eller anpassad brunnsmanschett går det helt enkelt inte att få tätskiktet tätt mot brunnen på det sätt reglerna kräver.
Relining löser inte det. En relinad stam som mynnar i en brunn från 1970-talet ger ett tätt rör, men lämnar kvar en brunn som ett nytt tätskikt inte får anslutas till. Väljer du relining för att spara badrummet och det senare visar sig att brunnen ändå måste bytas, faller mycket av besparingen. Byggkeramikrådets branschregler för våtrum ställer motsvarande krav från kakelsidan, och det är därför brunnsfrågan bör avgöras innan metod väljs, inte efter.
Två garantier, en skarv
Den som beställer relining får en garanti på själva infodringen. I marknadsföringen nämns ofta 40 till 50 års livslängd, men i praktiken garanteras arbetet vanligen omkring 10 år, och en del leverantörer erbjuder 20 till 25 år på P-märkt material. Ett traditionellt stambyte brukar ha längre garanti på själva rörarbetet. Tätskiktet är en helt annan sak: det omfattas av den behöriga våtrumsfirmans arbete och dokumenteras med ett våtrumsintyg. Två olika företag, två olika garantier, som möts i samma golvbrunn.
Om det läcker vid övergången mellan det relinade röret och brunnen, eller där tätskiktet är klämt mot brunnen, uppstår frågan vems fel det är. Rörfirman pekar på tätskiktet, våtrumsfirman på röret och brunnen. Ingen av garantierna är skriven för att täcka just skarven mellan dem. Det är den gråzon som gör att relining och badrumsrenovering inte bör upphandlas som två fristående projekt.
I en bostadsrätt blir det extra tydligt. Föreningen ansvarar normalt för stammarna, medan medlemmen ansvarar för tätskikt och ytskikt i lägenheten. Relinar föreningen stammarna medan medlemmen renoverar badrummet, går ansvarsgränsen bokstavligen genom golvbrunnen. Reda ut den gränsen skriftligt innan arbetet börjar, annars förhandlas den fram först när skadan redan är ett faktum.
Planera rör och tätskikt tillsammans
Slutsatsen är enkel att formulera och svår att bortse från. Rörens status och badrummets skick är samma fråga sett från två håll. Ska stammen relinas, avgör först om golvbrunnen klarar ett modernt tätskikt, för gör den inte det byts den, och då är rören åtkomliga ändå. Ska badrummet totalrenoveras, ta ställning till stammen samtidigt, medan golvet är öppet. Ordningen är given: rör och brunn först, tätskikt sedan, med samma måttsatta lösning för båda. Det förhållandet mellan skikten är också utgångspunkten i vår genomgång av fuktsäkring i badrum och i den samlade guiden till att renovera badrum.
Det billiga alternativet är sällan billigt om det tvingar fram ett andra ingrepp några år senare. Den som låter rörmokaren och plattsättaren stå i samma badrum samtidigt, med golvbrunnen som gemensam punkt, slipper upptäcka gränsen mellan deras garantier den dag vattnet redan står på fel sida tätskiktet.